Profeten Zarathustras ”Sånger” finns nu i svensk översättning av Ashk Dahlén.
Johan Tralau får en värdefull inblick i ett tänkande som historiskt haft oerhörd betydelse.
RECENSION. Zarathustra var en profet och poet som troligen levde vid mitten eller slu*tet av 1000-talet före Kristus. Han grundade den religion, zoroastrismen, som dominerade den persiska världen fram till det att den erövrades av araberna på 600-talet efter Kristus. Att hans hymner nu föreligger på svenska kommer inte att leda till storm på kultursidorna. Men man bör hälsa det med glädje. Boken för en viktig del i den persiska civilisationen lite närmare Sverige.
Zoroastrismen är ett fascinerande fenomen. Den vördar elden. I dess tempel brinner ständigt en låga. Den hyllar sanningen och anses förbjuda sina utövare att ljuga. Men skapar den bra poesi, på svenska, i dag?
Zarathustras hymner är en del i en textsamling som kallas ”Avesta” (ja, vetenskapens ståndpunkt är att det är orelaterat till metropolen i Dalarna). Språket som den är skriven på heter därför avestiska. (För transparensens skull vill jag säga att jag inte kan avestiska. För en del år sedan gjorde jag ett inte helt tappert försök att lära mig det, men efter ett tag tog jag en lång paus.)
Det skulle kännas lite oförskämt att ifrågasätta iranisten Ashk Dahléns översättning. Dahlén har nämligen ett särskilt ärende. När man läser Zarathustras hymner i andra översättningar slås man av hur mycket av bildspråket som är udda. Dahléns tolkning går ut på att Zarathustras lära är en sträng och ändå tolerant filosofisk åskådning utan vidskeplighet. Man har ofta tolkat vissa företeelser i texterna som andar eller demoner. Den mest kända figuren är Ahura Mazda, som personifierar visdomen och har uppfattats som en gud.
Här framträder en årtusendegammal filosofisk och religiös upplysning som vill göra rent hus med skrock och lögn.
Dahlén menar däremot i sin kristallklara introduktion att dessa namn inte ska uppfattas som andar, utan som abstrakta begrepp eller psykologiska fenomen. Zarathustra talar om rättvisa, kunskap, lögn och så vidare, och dessa är inte personifierade, som ”andar”. Lästa på det sättet rymmer hymnerna en doktrin om hur man uppnår moralisk jämvikt i en svår värld.
Så får läran ett kongenialt uttryck i Dahléns svenska Zarathustra. Här framträder en årtusendegammal filosofisk och religiös upplysning som vill göra rent hus med skrock och lögn.
Jag vill inte alltså ifrågasätta den tolkningen nu. Men vill man läsa hymnerna som svensk poesi uppstår ett problem. Ta detta till exempel:
Den höga visheten!
Jag nalkas dig med kunskap som fötts ur goda tankar och
välkomnar all fröjd i vår tvåfaldiga existens, tankens och
materiens.
Zarathustra hyllar vetandet, i anden och den fysiska världen. ”Den höga visheten” är Ahura Mazda. Andra översättare har valt att säga just Ahura Mazda. För Dahlén är det inte någon god ande, snarare ett begrepp, just vishet. Accepterar vi Dahléns tolkning förstår man varför han inte vill att det ska låta som om poeten tilltalar en gudom med ett konstigt namn.
”Den höga visheten!” klingar dock inte riktigt som att poeten tilltalar något – utropstecknet får inte fram att poeten åkallar Ahura Mazda eller visheten. Det låter som ett utrop, utan adressat. Dahléns ovilja att personifiera visheten inbjuder, som jag ser det, till missförstånd som stör läsningen.
Den som tjuvkikar på det avestiska originalet (jag gjorde det bara med några enstaka av hymnerna) hittar sedan något annat. ”Materiens … existens” rymmer en återkommande och spektakulärt intressant metafor. Det ”materiella” är det ”beniga”, astuuant- på avestiska. Det som har med kroppen att göra är det som har skelett, benknotor. Jag ska erkänna att detta är en av mina favoritmetaforer, så jag ska tygla käpphästen. Den svenske läsaren hade dock kunnat få förundras över denna språkliga bild, där det som är kroppsligt kallas ”benigt”.
Det är en verklig gärning.
Dahlén kan invända att ordet visserligen ordagrant betyder ”benigt”, men att betydelsen är just ”materiell”. Det är en helt rimlig invändning om man accepterar hans tolkning av texterna som en abstrakt lära utan vidskepelse. På andra ställen kan han använda metaforer som en nutida läsare finner mer naturliga, som ”Sanningens ljus”, som inte finns i grundtexten. Sådana mindre avvikande bilder fungerar när Dahlén konsekvent normaliserar diktens språk och skapar en avskalad, avklarnad doktrin. På några ställen tycks det mig dock som om översättningen är lite väl generös när den gör förkunnelsen attraktiv för en modern läsare (ett exempel är 33.2 i boken).
”Sånger” ger oss en inblick i ett tänkande som har haft oerhörd historisk betydelse. Det går nästan inte att föreställa sig det arbete som Ashk Dahlén har utfört med att ge dessa texter ett hem på svenska. Det är en verklig gärning. Och ändå: Jag hade gärna velat att Dahlén hade gjort en ”tvåspråkig” översättning, dels en på normal svenska, dels en som hade låtit det främmande och knotiga i Zarathustras språk framträda. Fast allra helst skulle jag se att någon gav Dahlén ett forskningsanslag för att skriva en större skrift om Zarathustra, en bok där han kunde utveckla sin tolkning av denna gamla religion som en sträng, rationell och ändå vänlig vishetslära.
POESI
ZARATHUSTRA
Sånger. Den äldsta iranska diktningen
översättning Ashk Dahlén
h:ström, 198 s.
Av Johan Tralau
Johan Tralau är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, författare och skribent.
LÄS MER: ULRIKA KÄRNBORG: Därför smutskastade Jan Myrdal sin mamma
LÄS MER: Premium LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK: Zorn var inte bara kåt – han var ytlig
